Jag vet inte. Kommer inte på något. Tänker, men det hjälper inte. Funderar, men det saknas inspiration. Dåligt samvete också, det har jag. Varför? Därför att folk, eller ungefär fem till tio personer läser min blogg varje dag och jag måste ha något vettigt att skriva annars slutar de läsa min blogg ju.

 

***

 

Jag har aldrig varit särskilt snabbtänkt av mig. Men smart kan man vara ändå.
Min fråga är då; hur man får ihop det att en människa ändå kan vara intelligent?

 

Så ni vet så brukar jag hålla med om att detta går, men nu ska jag vända på pannkakan och hälla på lite mera smör.

 

***

 

Genom att ha sökt runt på internet (när jag själv inte orkar försöka förstå eller kan begripa mig på saker och ting i sin allmänhet) så har jag kommit fram till följande:

 

Smart: syftar på att man är ”klok” men inte ”snabbtänkt” eller ”intelligent”. Menar att man är som på engelskan ”wise”, man kan lära sig snabbt och man har en tendens att förstå sig på det materiella men också det icke materiella samt att man vet oftast var, när och hur man gör saker och ting. Slutsats: karakteriserad som en snabb lärare.

 

Snabbtänkt: syftar på att man är ”intelligent” men inte ”smart”. Menar att man är som på engelskan ”sharp”, man tänker igenom fler saker fortare än medel människor, ser mönster och logiska lösnignar fortare än medel, att man oftast kan ta bra och snabba beslut och dra slutsatser på mindre tid än medel. Slutsats: praktisk intelligens.

 

Intelligent: syftar på att man är ”logisk” och att man är ”smart” men inte ”snabbtänkt”. Att man är allmän eller att man har båda fötterna på jorden, som människa har ens tankar, funderingar, förstånd m.m. kring allmänna samt specifika entiteter en kapacitet att befinna sig på en högre nivå än medel. Slutsats: ”Finns det intelligent liv i universum?” är en intelligent fråga.

 

Om någon förstår sig på ovanstående, så gratulerar jag för själv kan inte få ihop det alls! Därför tänkte jag avsluta med mitt eget tänk med några saker som jag själv funderat ut.

 

***

 

För det första, för att klassificera eller hävda att en människa är SESEI (=smart eller snabbtänkt eller intelligent) så måste man antingen ha ett system eller en annan människa som redan är SESEI som kan identifiera och bekräfta detta. Alltså ligger svaret och lösningen på ungefär samma nivå som svaret och lösningen på frågan ”Kom hönan eller ägget först?”.

 

För det andra, en människa kan vara SESEI på en sak medans en annan människa kan vara det på något annat. Det vill säga så är det på det stora hela väldigt svårt att ”mäta” eller ”kategorisera” en SESEI människa eftersom alla kan vara bra, bättre eller bäst på olika saker.

 

För det tredje och sista så vill jag påstå att det inte handlar om hur SESEI individen är utan hur SESEI individerna är på denna planet gentemot hur SESEI resterande universums individer är.

 

***

 

Rent utsagt och skrivet: ”Stupid is as stupid does” –Forrest Gump

Först och främst så står jag på det neutrala planet. Varför? Därför att jag är så otroligt tråkig och har spridda meningar om allt.

 

***

 

Filmer. Till att börja med så behöver du inte känna i början av filmen att du aldrig kommer få veta hur filmen slutar. Du kan sätta dig ner och ta det lugnt i två till tre timmar och bara få massa känslor, ögonblick och ljud masserandes in i ditt inre jag. Som att åka hela nöjesfältets berg och dalbanor utan avbrott.

 

***

 

Serier. Det är underbart att veta att den historian som man får bevittna, om den nu är underbar, aldrig på något sätt tar slut. Förutsatt att man precis har börjat se serien eller att man till exempel är på säsong ett av fyra. Som att åka nöjesfältets alla berg och dalbanor med avbrott, då avbrotten kan användas till att köpa sockervadd m.m.

 

***

 

Sen finns det ju böcker också. Böcker är ju ungefär lika intressanta som att läsa inläggen på en ointressant blogg. Exempelvis; som att bara få vistas på barnavdelningen på Gröna Lund.

 

Seriously, one piece or two sentences too much.

”Sesam öppna dig”. Tänkte jag på väg mot skjutdörrarna som öppnade sig automatiskt. Igenom ett par skjutdörrar till som också öppnade sig och sedan in till stormarknaden. Väl inne förstod jag vilken genomrostig humor jag hade en kväll som denna. Det var nästan underbart. Jag fnissade som en liten flicka åt det absolut klyschigaste kommandot man kunde ge en dörr såhär på tjugohundratalet. Min humor var helt enkelt underbar denna kväll, det kunde nästan inte bli bättre.

 

***

 

Uppgiften var simpel. Målet var att så snabbt som möjligt köpa en modig mängd plockgodis, betala för sig och sedan gå ut ur affären. Helst skulle detta ske utan att någon kände igen mig, eller att någon överhuvudtaget såg mig. Men det var ju omöjligt, så vem skulle jag försöka lura egentligen? I affären var det människor placerade på det mest strategiska sätt jag varit med om i mina 19 år. Som om varje person stod med en exakt utvald längd från nästa person för att affären inte skulle tyckas vara tom på kunder. Men så kunde det ju inte vara. Jag snabbade på mina ben och försökte sluta se mig omkring så mycket.

 

***

 

Väl framme vid den enorma hyllan av plockgodis började ena ögat välja godissorter innan det andra ögat, i samråd med hjärnan, hunnit lokaliserat påsarna. ”Det här kommer bli intressant”, tänkte jag från ett hörn i hjärngloben. Efter att båda ögonen hittat en behållare med påsar, i en välorganiserad hög, började jag plocka godis i en nästan irriterande långsam takt.

 

***

 

När jag var klar med plockandet av noga utvalda godissorter placerade jag godispåsen på en blank våg och ut ur den så kom det en gul liten lapp som priset stod på med klister på baksidan. Lappen satt jag på påsen sedan vände jag mig mot kassorna med godispåsen i den vänstra handen. Rent instinktivt höll jag in magen och rätade upp ryggen för att inte se så melankolisk ut med den här påsen godis i handen. Farhågan var ju den att någon skulle komma fram till mig, mitt framför ansiktet och slänga ur sig något som ”Va tjock och ledsen du ser ut, du måste ha ett tråkigt liv som går och köper godis en måndag som denna”. Jag tog åt mig först. Av min egen tanke blev jag för en sekund väldigt orolig och sårad på ett underligt sätt. Men sen funderade jag över den påhittade scenarion och kom fram till att det var högst otroligt att någon ens funderade på att konfrontera eller säga något sådant till mig överhuvudtaget. Om den personen skulle fullfölja min löjliga fantasi så skulle i sådant fall den här personen ha väldigt allvarligt psykiska problem. Jag avslutade tanken med att konstatera att den ända personen med dem problem var jag själv.

 

***

 

”Det var lika lättsamt som att gå på moln som att köpa lite lösviktigt plockgodis med mig själv på en stormarknad”, tänkte jag. Men det var det ju inte. Verkligen inte. Det var ungefär som att måla något fint med någon, förutsatt att den människa jag skulle måla med var en riktig jobbig jävel, ungefär. ”Men det skulle snart bli bättre”, tänkte jag.

 

***

 

Jag hittade en kassa som var så där skönt ledig, helt fri från en lång och alltid lika långtråkigt tidsmördande och drygt irriterande kö. "Skönt att andra människor inte är lika smarta som jag och köper godis på måndagar istället för på lördagar", reflekterade jag med ett synligt smil. I kassan satt där en tjej, en dam, jag kunde inte riktigt kategorisera henne för jag velade med hennes ålder beroende från vilken vinkel jag närmade mig henne. Jag bestämde mig för att skapa en ny kategori för mörkthåriga tjejer eller damer med ”oidentifierad ålder och mystiskt syfte”.

 

***

 

Jag hade stått ett tag framför henne med kvittot i ena handen och en femkrona i andra och bara stirrat henne rätt in i ögonen, realistiskt långvarigt. Men ändå hade hela köpet gått väldigt fort. Jag hade betalat med tjugolapparna som funnits i min plånbok och innan jag ens hade sett vart godispåsen tagit vägen hade jag köpt den. Det ända jag minns från köpet, som en sekvens från en actionfilm i slowmotion, var kvinnans oförståeligt fridfulla och uppehållande leende, spelandes om och om igen i en loop av underbara barndomsminnen i huvudet. Som om jag hade gett henne en miljon kronor och sagt något i stil med ”Hey baby, my name Bond, James Bond”. Eller som om hela hennes dag hade varit ett rent helvete för att sedan uppfyllas med total glädje av en glittrande stjärna med ändamålet att köpa godis.

 

***

 

”Kan du slänga kvittot åt mig tror du?”, frågade jag och räckte henne den lilla lappen. Hon svarade med något som jag inte riktigt uppfattade. Jag hade varit i trans under hela förloppet tills kroppen äntligen vände sig åt sidan, tittandes bort från kvinnan för att ögonen sedan skulle fästa sig på godispåsen som låg ensam i sitt hörn på utkanten av kassans slutstation. Jag tog tag i påsen och rörde mig med lätta steg mot utgången. Utgången som låg tätt intill ingången, där jag en gång gått in på ett någorlunda dåligt humör men som jag nu går förbi, efter några sekunders begrundande av denna onekligen vilseledande röda tråd, i ett absolut utmärkt humör.

 

***

 

Det var hon, det var den kvinnan som satt i kassan som gjorde att jag skrev den här lilla berättelsen. Det är hon som ska ha äran, för att har man leenden som kan få en annan människas dag att gå från botten till topp på mindre än tiden det går att snaska i sig en lakritsstång, ja då har man verkligen förtjänat någon form av ära.

***

 

Tack så mycket du mörkhåriga kvinna med ”oidentifierad ålder och mystiskt syfte” på stormarknaden ”Maxi” i Västerås, Hälla, klockan åtta på en måndagskväll år tvåtusennio.

Som att göra något, utan att behöva anstränga sig. Som att drömma något, utan att behöva föreställa sig. Som att röra sig fysiskt, utan att behöva förflyttas psykiskt. Det som inte smakar i munnen, men som känns som en bakelse utan smak på kinden. Inte ens om du tänker, så förstår du det. Förstår du det, så tänker du. Tänker du förstå det, så måste du låta bli.

 

***

 

För när snön är vit och himlen är svart, när natten är stilla med ljus i skyn, ser du stjärnorna som prickar från ett täcke av snö du ligger i. För så lätt är det. Det är lättare än så. För det är som att ligga, utan att behöva veta att du, om några timmar, måste stå. Men där i snön, under en himmel, som att ingenting längre betyder något, som att du fått en present du öppnat, som betyder någonting, utan att du behövt göra anything, visa det sig vara en gåva av tid.

 

***

 

Nu när du vet vad gåvan är och kan använda den på det sätt som du vill, men inte förstått meningen eller textens innehåll ömsom meningen med den, så vet du att den finns där, nu, då och så länge som du vill. När du glömmer den så blir det dag och du kan plötsligt resa dig upp igen. Men den här gången måste du anstränga dig, den här gången måste du föreställa dig för att kunna drömma, du måste förflyttas för att kunna röra dig.

 

***

 

Nu kan du smaka det, bakelsen är verkligheten, du måste nu förflytta dig ur drömmen tillbaka till verkligheten där du precis hört just den låten. En av de bästa.

 

Välkommen tillbaka.

Långt bak i tiden så kan jag inte ens tänka mig att de som levde på den tiden kunde tänka sig att det kan vara så. Långt, långt bak i tiden så var man tvungen att föröka sig på rätt sätt (det ända sättet (alltså inte ”spela gud, gå ner i labbet och skapa liv”-sättet)). Det fanns säkert andra saker som hände på den tiden som inte riktigt stämde med vår uppfattning som vi har idag heller. Men någonstans där vi är idag så finns där en konsekvens och en förändring vi måste acceptera för att inte orsaka någon form av orättvisa.

 

Innan mer blir skrivet så är detta något som man ska låta gå in genom ena örat och ut genom andra om det är ett känsligt ämne.

Jag pratar såklart om homosexualitet. Jag är hetero och jag anser inte att det är fel att vara homosexuell, bisexuell eller jagvetintevad-sexuell. Det är inte det som jag ser är själva problemet här. Jag ser problemet i det faktum att mannen och kvinnan börjar närma sig någon form av neutralitet. Liksom att man inte kan avgöra om det är en man eller kvinna eller att det blir svårt att dela in tjejer i en grupp och killar i en annan på idrotten i skolan. Det blir fel, en tjej är en tjej och en kille är en kille, så är det bara. Därför att om man inte kan acceptera detta så kommer biverkningarna, det vill säga; en massa jagvetintevad-sexuella människor.

 

***

 

För några dagar sedan så hörde jag i radion att det fanns ett läger man kunde åka på där det fanns människor i alla olika åldrar, osäkra på läggningen eller hur de känner sig i gentemot att vara en pojke, flicka ömsom man eller kvinna. Hur svårt kan det vara? Det är väll bara att titta mellan benen och rätta sig efter vad man ser där nere, eller?

 

Jag må vara en idiot som har en sådan tråkig uppfattning. Men jag kan inte låta bli irritera mig över de bokstäver som inte ens är ett ord i detta inlägg (metafor).

Kan det vara så att ju mer man försöker skapa ett samhälle där man får det svårt att skilja mellan kvinnan och mannen (bortsett från själva könet), så kommer också kvinnan och mannen i slutändan att få svårt att urskilja om de i själva verket ska ragga på killar eller tjejer?

Spartanerna hade något liknande vet jag, hur gick det för dem egentligen? Bara undrar...

Ursäkta... Jag dammar av här lite...

Det är absolut lika farligt som en atombomb, i vissa fall kan det vara värre. Jag vill kalla det för en ”kraft”. Det som jag nu kallar en kraft är något som alla människor bär på, långt under skinnet, någonstans i hjärnan där kraften kan manipulera en människas mål, drömmar, framtidsutsikter, en hel människa kan falla och bli en ödmjuk tjänare till denna kraft. En kraft som slaven själv kan ha eller har åstadkommit själv många gånger.

 

* * *

 

Det är denna kraft som gör att du måste sätta dig vid datorn varje dag du kommit hem från jobbet, skolan eller ett ärende överhuvudtaget. Det är denna kraft som får dig att klia dig på näsan, precis där du har en finne som du egentligen inte borde klia på. Kraften som har skapat ett behov av chocklad som kommer krypandes exakt klockan åtta på kvällen och som har ett negativ resultat. Kraften som egentligen gör dig galen, men som håller dig glad och levande, trött och ängslig utöver att utföra kraftens vilja gång på gång. Kraften som håller dina förhållanden och vänskapliga kretsar utanför.

 

* * *

 

En förödande och destruktiv kraft vars huvuduppgift är att hålla ditt humör på topp en kort period under kraftens aktivitet eller uppgift, för att sedan bryta ner alla andra tankeverksamheter som inte handlar om kraftens uppgifter eller aktiviteter i betydelselösa former om annat skulle komma i åtanke resten av tiden när aktiviteten eller uppgiften inte längre utförs.

 

* * *

 

Kraften har en så stark påverkan i en människas liv att dess aktiviteter och uppgifter skulle kunna vara: massmord, självdestruktivt förtärande, mörk läggande av drömmar och mål, explosions behov, mångfaldiga och negativt resulterande behov av uppgifter och aktiviteter som kan/kommer skada personen själv eller medmänniskor runt omkring, m.m.

 

* * *

 

Kraften heter Abstinens och är lika vanligt som faktumet att ett flertal personer som läser just detta inlägg lider av ett beroende eller flera beroenden som personerna själva är medvetna om men som personerna väljer att inte ta tag i eller som personerna har försökt att ta tag i utan någon framgång.

 

Till er som känner er träffade: Viljan är allt!

 

 

Det är just precis sånt här som gör mig så irriterad och besviken på människor, forskare som säger att:

”Ja, men sannolikheten är liten att vi blir träffade av en komet eller asteroid”
eller
”Vi har full koll på er, ta det lungt, ta en macka, ta en chokladbit och sätt lite mera mmm i livet”
eller
”Även om den där kometen eller asteroiden skulle rikta sig in på oss och ha en 99% sannolikhet att träffa så har vi vapen som kan skydda oss"

 

Jag tänker nu försöka knäcka dessa tre meningar och deras innebörder här.För det första, sannolikheten är ett relativt begrepp som kan användas utan någon bakrund what-so-ever. Jag menar att sannolikheten att jag sitter och skriver detta inlägg just här och nu är väll ganska uppenbart, jag gör ju det eller har gjort det. Med andra ord så menar jag att sannolikheten kan man räkna ut i vissa fall medan man inte kan räkna ut det i andra. I poker så kan man ju självklart räkna ut sannolikheten att få en royal straight flush på nästa hand. Men i rymden så är det inte riktigt samma grej. Rymden är oändligt stor påstår fysikerna. Om man pratar om oändligheten så kan man säga att sannolikheten är väldigt stor att en komet eller asteroid kommer att träffa oss när som helst eftersom rymden är så oändligt stor. Och nu mina damer och herrar så knäckte jag mig själv... hur som helst så ger jag mig in på nästa grej i alla fall.

 

Hur kan en forskare ha koll på oss? Jag skulle säga att det är bara bullshit! En forskare är endast en människa som vuxit upp under, förhoppningsvis, vanliga förhållanden, dvs skola, famlij, pojk-, flickvänner osv. Alltså är denna människa ingen supermänniska med övernaturliga egenskaper att ha kontroll över den resterande männskligheten, även om forskarna jobbar i grupper som kan bestå av säkert 20 – 200 man. Dessutom har vi inte den teknologin idag som tillåter dessa tillställningar. För att fördjupa oss i ämnet så handlar det också om att denna människa även kallad forskare har ett liv också, då kommer vi in på ett annat kapitel där jag menar att forskaren har kanske en famlij, ett hus, barn, visioner, mål, framtidsplaner, önskningar, viljor, nödvändigheter osv. Med andra ord så är det väldigt otroligt att en forskare skulle kunna ha koll på hela männskligheten, dock inte omöjligt.


Min sista och starkaste punkt i detta handlar om människans sätt att lura andra människor med falsk information för att få någon form av tillit. Människans sätt att säga att dem kan, men helt okapabla egentligen. Meningen tyder på att vi kan försvara oss om det så skulle hända att en komet eller asteroid skulle komma i kollisionskurs med jorden med hjälp av vapen. Jag tvivlar inte helt och hållet på att vi kan försvara oss mot ett sådant nederlag, men dock är jag lite skeptisk i frågan. Jag menar, om vi inte ens kan rädda människor från en matkris i u-länderna, hindra eller lösa en finanskris, stoppa onda män eller kvinnor från att komma till makt och skada det lilla vi har så kan jag inte föreställa mig att människan kan skydda sig mot ytterst skadliga fenomen från rymden, tyvärr.

 

Men det betyder inte att alla ska gå amok över detta faktum, istället så kan du väll ta vara på dina närmaste och leva det liv som du fått med ett leende och glädjas för varje dag du får leva det livet.

 

Inlägget skrevs pga detta: http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/jorden-nara-undergangen-1.812386

 

Det finns inget jag kan göra åt saken. Jag sitter och stirrar på saker. Alldeles still och stirrar. Och stirrar. Jag tittar på en bild, utan att tänka på någonting som kan ha med bilden att göra. Jag ser färgerna blandas ihop och skingras av konturerna. Jag kan se motivets helhet och storlek. Text kan förekomma. Annars är det en helt vanlig bild. En helt vanlig bild i min näthinna som inte bidrar till någon som helst tankeverksamhet. Tystnaden blir endast det ända som kan kan höras mellan ögonen och bilden.


Fenomenet har många namn; rastlöshet, uttråkan... Och eftersom jag lider av detta fenomen at the moment så kan jag inte komma på fler ord åt fenomenet. Om jag ska vara ärlig så bryr jag mig inte heller. Ser ni? Så här jävla sur och tråkig blir man. Fyfan för det här skit-fenomenet. Det är en sjukdom utan vaccin och botemedel. Någonting man ska försöka ta sig ur, man ska på ett eller annat sätt försöka leta sig fram till den där livsglädjen som man förhoppningsvis hade innan man blev infekterad. Jävla enkelt va? Hur i all världens namn ska man kunna hitta gläjde när det inte går att göra något åt saken, när man inte kan göra något annat än att stirra på saker och ting? Det är ju som en säker död med ett nollställt hjärnkontor. Och om man inte har några vänner så står döden redan vid ens dörr och knackar för att komma in. Det är som om döden vill suga ur en all livsglädje så att döden fortare kan komma för att hämta den rastlöse. Det är skrämande att så många människor i dagens samhälle verkligen lider av den här sjukdomen utan att ens veta att den är så farlig. En sjukdom som finns där, en sjukdom som slukar liv fortare än någon annan sjukdom. Sjukdomen har ett namn; SRS (Staring Restlessly Syndrome) och är farligare än AIDS, HIV, Cancer, you name it, just därför att den bidrar till dessa och andra sjukdomar. Men varför är den så otroligt farlig då, kan man undra? Ja, men det säger ju sig självt: "Döden vill suga ur en all livsglädje så att döden fortare kan komma för att hämta den rastlöse", med andra ord så är personen i princip redan inskriven på listan över dem som döden ska ta en liten fika med. Personen med denna sjukdom är alltså redan på sin resa in i helvetet så länge personen stirrar och inser dennes egna rastlöshet. Sen att sjukdomen kan smittas vidare genom något så enkelt och vanligt som en konversation i telefonen gör den alltså ännu mer skräckinjagande och farlig.


Aa men okej, jag överdriver lite då. Men helt ärligt: låt inte döden få radera den där livsglädjen ur dig, sparka döden i magen, bryt sönder lien, bränn upp rocken och skicka vykort med orden; "Kom tillbaka om X antal år".

Jag sitter på bussen och är riktigt pissnödig, faktum är att jag är så pissnödig att jag skulle kunna fylla mälaren till hälften med äkta Christopher-piss. Medans jag tänkte på det så stannade vi för att släppa av någon som råkade lukta lite rök och som liknade en hårdrockare. Detta leder till att en liten skit på kanske 10 - 11 år ställer en fråga till busschauffören en tid efter att personen som skulle gå av hade gjort det: "Röker verkligen alla gymnasieelever?", varpå busschauffören svarar, som om busschauffören hade ett manus framför sig: "Aa det gör dem.".

Va? Vänta lite...

Först så känner jag att den där gymnasieelven inom mig skulle vilja berätta för både busschauffören och den där lillskiten att jag varken röker eller snusar och att jag går på Westerlundska gymnasiet i trean vilket gör mig till en tvättäkta gymnasieelev. Men så tänker jag lite till och kommer så småningom på att om jag nu vill vara lite elak, med tanke på att dem bär på så konspirativa idéer om oss gymnasieelever vilket jag inte riktigt kan tolerera, så kan jag låta dem bära på dessa idéer och fortsätta i denna värld med den mängden falsk tankeverksamhet. Men till sist så börjar jag fundera kring något helt annat: Det är ju aldrig riktigt intressant att veta mängden av någonting i en fråga, oftast inte i alla fall. Jag menar:

Pelle: Hur många hundar har du?
Lisa: 7 st
Pelle: Jasså...

Lisa: Hur många kuddar har du?
Pelle: 2 st
Lisa: Jaha...

Pelle: Hur många frågor har du ställt i ditt liv?
Lisa: Va?

Den där sista var onödig. Men hur som helst, you get the picture! Men samtidigt så finns det väll mängd-frågor som är intressanta som åldern, hur många födelsemärken man har på kroppen osv. m.fl. Men det jag vill säga är att det är ju aldrig mängd-frågan som är intressant utan det är ju alltid följdfrågan som har det där lilla extra, den där viktiga, intressanta informationen som man sedan kan bygga ett samtalsämne på. Den frågan behöver ju inte heller vara en mängd-fråga utan det kan ju vara precis vad som helst, inom vissa ramar. Jag menar:

Pelle: Matar du alla hundar varje dag?
Lisa: Ja.
Pelle: Usch va jobbigt! Jag vill inte ha hund då.

Lisa: Sover du på alla kuddar?
Pelle: Ibland, när jag vill att det ska vara mysigt.
Lisa: Jag med! Jag ska skaffa mer kuddar där hemma så jag kan bygga ett slott av kuddar! Åh, va mysigt!

Nu börjar en konversation komma igång liksom. Det är därför följdfrågan är intressantast och viktigast. Det är ju följdfrågan som startar processen vilket är så otroligt viktig i vissa fall.

Hur som helst så fortsätter vi åka bussen för att lämna av alla andra som sitter i den då lillskiten äntligen bryter den pinsamma tystnaden som lillskiten själv byggt upp: "Är det kul att vara busschaufför?"

Äh! Vad är det för jävla frågor?!

Det är det där när man tänker göra en grej men blir avbruten och gör något helt annat. Liksom om man står vid ett gatukök och vet att man ska köpa en korv med bröd. Men plötsligt så ser man någon reklam på någon vägg om en tjockkorv med bröd. Smaskigt! Så du liksom glömmer bort det där vanliga, hederliga, svenska korv med brödet och köper en tjock korv med bröd istället. Det kanske inte är så illa. Men se du där har du fel, för nu kommer du komma ihåg detta till nästa gång och köpa en större portion varje gång du går till ett gatukök eller när du äter överhuvudtaget eftersom din mage kommer bli större och svårare att mätta. Dessutom kostar säkert tjockkorven fem kronor extra. Minsan!

Om jag får säga det själv så är det där en väldigt dålig metafor. Av någon anledning har jag kommit vilse i detta inlägg. Jag hade egentligen tänkt att skriva om abstinens, men den där metaforen har ju inget med abstinens att göra. Hur som helst, till nästa gång; ta den där vanliga, hederliga, svenska korven istället för den där tjocka. Annars förstör du aptiten.

Å andra sidan; gör vad du vill.

Inspirations-svacka, det är va jag kallar det. Eller brist på intresse. Jag vet inte varför jag inte har skrivit på ett tag. Jag är väll bara trött på det. Ändå så skulle jag vilja skriva ner lite mer av min värld, men det känns som om den är lite osorterad just nu. Jag tar nog lite semester eller så använder jag mig av min ledighetstid. Inte för att det här bloggandet är något jobb eller så utan mer som terapi. Terapi som fungerar, eller har jag fel?

"Det är lika omöjligt som du tror att det är." - Christopher Blom Laakkonen

"I Norden dricker man alkohol, i USA röker man på men i Afrika så äter man knappt." - Christopher Blom Laakkonen

Musik. Vad är musik, förutom ett vågmönster i luften?

Jag lämnar denna fråga åt sidan. Jag ställer denna fråga istället: Hur definierar man en bra låt?

Mitt perspektiv på livet kan skifta beroende på musiken jag lyssnar på. Om jag lyssnar på rock så blir världen coolare, fränare, modigare, mera stilfull. Men om jag lyssnar på en sorglig ballad så blir världen ledsen, regning, monotonisk, mindre levande. R & B gör världen till ett dansgolv, blues gör världen till en konsert, ett trumsolo kan göra världen till huvudvärk ibland osv. Det kan självklart handla om vilken låt det är också.

Men vad gör en riktigt bra låt så bra?

Jag har uppfattat det som att musiken kan spara minnen. Musiken som människan/människorna lyssnar på under en väldigt minnesfull händelse, sparas genom låten som spelas i bakgrunden. Händelsen kan vara intim, sorgsen, känslosam, kärleksfull, romantisk, cool, adrenalinpumpande m.m. Händelsen kan vara i princip vad som helst. Denna händelse kan då bli något som du dolt i medvetandet vill minnas eller som innefattar ett specifikt värde eller en speciell betydelse. På grund av att ditt medvetande vill och kommer att spara minnet kan detta göras på och under en låt. Vilket betyder att nästa gång låten spelas upp så kommer du att påminnas av detta minne, och det kommer du antagligen också göra under en lång period varje gång du spelar låten. Dock inte för resten av ditt liv, av den anledningen att precis som allting annat här i världen så varar ingenting för evigt.

Dessa låtar som spelar upp gamla minnen kan kännas som "riktigt bra låtar". Så kan det vara. Men det behöver inte alltid vara så heller. Dessutom så finns det självklart låtar som är riktigt bra av naturliga skäl vilket kanske inte går att förklara hur och varför det är så egentligen.

Musiken i låten är riktigt bra helt enkelt.

För att förstå denna blogg måste läsaren först läsa bloggen Kämparglödens goda frukt, skriven av Christopher Blom. Denna blogg är försenad. Händelserna under denna blogg inspelade sig 2008, juni månad.

   Min dag har varit precis likadan som alla andra dagar sen i måndags denna vecka. Jag har arbetat med dem där gubbarna från Litauen som jag kallar "Litauerna". Under hela veckan har vi jobbat "under pressure" (som det så fint heter på Engelska), så idag blev säkert taket färdigt (inte säker eftersom jag drog halv sju). Jag har varit tvungen att kommunicera på engelska med litauerna eftersom de inte kan svenska. Dem kan inte engelska heller riktigt, så ibland har det väll fungerat med vanligt hederligt teckenspråk.
   Jag har dessutom lärt mig ett nytt ord; "Kurva" som betyder "Sväng" på svenska, vilket ni säkert redan vet, men "Bitch" på litauiska. Men jag måste säga att det är nästan underligt hur de förstår varandra när det pratar. Det låter ungefär som om de försöker hosta upp en potatis ibland och så upprepar de samma ord typ fem, sex gånger under diskussioner. 
   Men så ska jag prata om det som hände idag. Jo det var så här att jag stod emellan två litauer som försökte bli av med var sin potatis. Jag vill bara anmärka faktumet att dem snackar jävligt fort och energiskt. Troligen så går det åt ofantliga mängder energi till att prata som de gör av den anledningen att de snackar så länge och inlevande med deras enorma gester och allvarliga ögon. Men hur som helst så tror jag att en av dem försökte skämta till det lite. Jag tror att han missade punchen när han märkte att det var bara han som garvade åt skämtet. Han garvade på för att han tyckte det var så kul, varvid den andra stod ett tag och funderade över skämtet. Han funderade ett bra tag medan den killen som hade berättat skämtet garvade. Sen gav han upp och frågade vad som var så kul. Det var då det brast för mig, jag klarade helt enkelt inte det längre. Även fast jag inte fattat vad de snackat om eller vad skämtet var så började jag asgarva. Men då satte båda litauerna deras potatisar i halsen och med chockade blickar vände de sig om mot mig för att inspektera en underlig kille. Jag kunde nästan inte ens stå kvar på benen pga mitt vilda garv. När jag sedan var färdig med mitt lilla utbrott så kollade båda fortfarande på mig och sa någonting till varandra på litauiska och skrattade lite, sen gick dem tillbaka till arbetet.

Skratta så mycket du kan medan du lever, även om det betyder att du kommer skämmas.
Därför att om hundra år när alla är döda så är det ändå ingen som bryr sig.
Det var bara ditt liv som blev en gnutta längre.

  Skimret från hans hjälm speglades från solens strålande ljus. Under hjälmen fanns en blodlysten man. Hans rustning var tung och sliten och han bar på arenans tyngsta och största svärd. Uppifrån och ner hade han först en guldimpregnerad hjälm som inte saknade former. Hjälmen var formad som bilden av en ledsen krigare. Hans överkropp hade en väst som satt ihop snyggt med guldet från axelskydden. Axelskydden skyddade stora delar av hans nacke och armar. En bit nedanför fanns där shorts som täckte ända ner till knäna. Fötterna var blottade. Armarnas händer höll i det viktigaste på hela honom; svärdet. Svärdet hade bredden av ett huvud vid roten. Längst ut var den lika vass och smal som bara dem farligaste svärden kan vara. Svärdet var över en meter. Sanden gömde spetsen då svärdet var lutat mot marken för att minska på bördan.
   Plötsligt blåstes det i hornen och ur den stora ingången rusade ett tiotal stora män med rustningar och vapen i båda händerna mot mannen med det enorma svärdet. Från håll såg man hur avståndet mellan armén och mannen förminskades med stormsteg. Ljudet från arméns annalkande steg försvann ohört i jublet från publikens intensitet, från publikens ljud. Folk skrek, folk jublade och folk njöt av situationens händelser.
   När armén var en liten bit ifrån mannen så slets två krigare i bitar utan förvarning av det enorma svärdet. Han tog emot ett slag från en spikklubba. Svärdet for åt slagets infallsvinkel och separerade innehavarens huvud från kroppen. Vätska från delarna som från början satt ihop flög omkring i olika håll. Vätskan hade en röd nyans som letade sig fram mellan tomrummet och luften för att sedan landa och färga marken röd.
   På avstånd såg det hela ut som en dansgrupp som hade kommit i otakt då gruppen då och då stannade till för att försöka finna en ny väg där man kunde skada mannen i mitten som viftade runt på svärdet. Hans takt var matt, hans rörelser saknade både oro och stress, det hela flöt på som en vanlig process, som ett vanligt byte mellan dag och natt.